qsoldier

inatt drömde jag att jag var på begravning. mina drömmar brukar vara så luddiga, men jag kommer fortfarande ihåg hur kistan längst fram hade en mörkbrun ton med svaga nyanser av rött. när jag tittade ner syntes mina vita converse under en svart långklänning och mina händer var vita. hela situationen var så konstig, inte bara för att jag inte ens visste vem personen i kistan var utan kyrkan gungade efter mig när jag steg fram på mina små fötter. det var nersläckt och bara lätt upplyst med stearinljus längs gången. när jag kom fram satt tina och måns där. jessicas mamma och hennes barndomsvän. när jag fattade att personen i kistan var min jessica vaknade jag. jag tror aldrig jag har gråtit så mycket av en dröm.
inatt drömde jag att jag var på min bästa väns begravning.

perfektionisten i mig kommer fram när jag städar, av någon outgrundlig anledning. och idag, när jag var så grundlig, hittade jag två 'alla-hjärtans-dag' kort från nian. eller åttan. men, ni ser ju själva? hur lyckligt lottad jag egentligen är. 

"Many times I have tried to get in your life but you're already taken
People treating your wrong, they drag you along
You're taken for granted
Things ain't gonna be like before, I wont let them hurt you no more
Listen girl, you don't have to worry - I wont make you sorry like the other ones do
Take your time, there's no need to hurry"

tårar rann nerför kinden när jag hittade denna texten i ett block från fjärde klass.

jag skrattade åt min fåniga spegelbild när jag stod med jackies jättefina och jätteflickiga jacka på mig. antar att jag är en sån med skinnjacka, jeans och mössa. och istället för människa med hund är jag människa med lugg. 
det är höst förresten.

jag är mest trött och inga ord finner sig tillrätta. för övrigt jag har samhällskunskaps läxa tills imorgon som jag planerat att kunna, och historia. fast det är mest kul. historian alltså. 
kanske borde sova en timme först? 
ja!
nej.. måste verkligen plugga
ENERGI AMANDA, ENERGI!
plugga, sova ett tag och sen fortsätta plugga då?

insåg att jag bara slängt mig in en hudlös beskrivelse av hela mitt känslostormande liv. flesta av er har ju läst min andra skumma blogg, men kände ändå att jag måste göra någon presentation:
jag föddes till stadsflicka, och jag älskar att känna pulsen av andra människor när de rör sig. av någon anledning blev jag placerad i bondeby som jag hatat innerligt sen andra klass. som liten gav jag naivitet ett ansikte tills min tillit till andra människor gick sönder. jag lyssnar på alla, ler ständigt och tycker mycket mer än vad jag säger. jag är lätt att umgås med men svår att lära känna. har aldrig varit en sån som varken älskar eller blir kär, men har ändå lyckats älska någon till bristningsgränsen och fallit så hårt att jag nästan inte kommit upp igen. min fobi ligger vid världens vidrigaste djur även kallade grodor och när folk smaskar så det ekar mellan skallväggarna. jag har världens finaste vänner, varav jag presentat thilda och jessica sen tidigare. sen finns det även jackie som alltid funnits där, andreas som alltid gör mig så glad och ändå finns där när allt annat går sönder. finns även andra men dessa står mitt hjärta närmast. kort och fint. 
torr i munnen. eller fingrarna. 
OVER AND OUT

jag fattar inte att vi efter 10 år i samma klass inte ens går på skola i samma stad. mitt hjärta värker, jag saknar dig så det gjort ont nästan fysiskt.

min engelsklärare pratar som om hon har all tid i världen. efter ett tag låter det bara "blaaahaa" när hon pratar trots att jag egentligen kan det, och det enda jag ser är osynliga såpbubblor som far ut ur hennes mun. hennes blick glider sådär sakta över klassrummet att man nästan ser in till byggarbetsplatsen bakom -
"OMBYGGNAD, SNÄLLA KÖR FÖRSIKTIGT. BERÄKNAT VARA KLART 21 MAJ 1990".
fast erik på stolen bredvid min leker samma ironiska lekar som jag så helt tråkigt är det inte. 

som om du skakade på huvudet när mina egentligen ångestfyllda protester kastades mot dina alldeles för fina ord till mig. försöka få dina gröna ögon att se mig så som jag alltid trott alla andra gjort går inte. som om du skakade på huvudet. mina soldater från hjärtat skapade ett inbördeskrig när soldaterna från huvudet ville ta sig in. sen blev allihop golvade med en mening, några få ord. som om du skakade på huvudet och log åt mina sneda steg. kanske är detta mitt första danssteg?

"men amanda, jag tycker om dig precis som du är."

du lyfter det tunga, slänger bort det och ställer dig i vägen när det söker sig tillbaka till mig.
ord räcker inte till men jag hoppas att jag någonstans fått dig att förstå vad du betyder för mig. 

ja, jag lovar att inte tjata ut det här stället med för mycket kärlek. bara lite ibland.

idag insåg jag att mina åsikter delades med någon annan. inte bara en, utan så många! det gjorde mig varm och lätt kring hjärtat. det finns faktiskt människor som mig. åh, ÅH, så fint!

jag trodde först att det berodde på att tröttheten sänkt mina murar, men när jag kom hem och lyssnade på låten som fått mina ögon att tåras, hela mig att bli träffad och rörd - nå mitt innersta, när jag hörde den i bilen på väg hem och ännu en gång få en varm känsla i magen insåg jag att det antagligen var en av de få låtar som når mig på ett så djuot plan. den här och laugh 'n' a ½. jag vet inte varför, jag är konstig. random som linn skrattade fram idag när jag nynnade på damöbs introlåt.
det är en sån låt som man hört, men glömt. ska aldrig mer glömma.
jag antar att jag är en sån som faller för de äldre, mer äkta låtarna. 

pansarskölden runt det ärriga och söndriga inuti, också kallat själ, brinner varmt i bröstet. som efter ett slag där ovissheten om kriget har nått sitt slut råder. mina soldater till känslor har kommit undan mer eller mindre lindrigt - de har blivit skrämmande duktiga på det soldater anses vara skickliga på; eliminera fienden. de har slagit upp läger kring vägarna runt hjärtat, ovilliga att släppa in de som inte har där att göra. skänker mitt egentligen fega väsen mod och gör att min blick inte viker först, bara först någon som förtjänat min kalla gråa blick blir hånledd mot. 

ändå har jag människor som kommit under min pansarsköld, blivit bästisar med soldaterna och smekt mitt hjärta mjukt igen när det varit på väg att gå sönder. det är människor som är där för att stanna. 

mitt namn är amanda. 
det här är jag och mina soldater i krig.