qsoldier

det var ted och victoria när deras kväll var "the perfect night".
fast du var inte ted och jag var inte victoria. en stad fylld med
fler människor än där funnits förr men du sa att där inte fanns
någon annan än du och jag.

helsingborg natt regn och kanske bästa kvällen i mitt liv

newsflash:
- flera veckor har tillbringats i jackies sällskap, med bara några få dagar som avbrott. så himla fint mhm. 
- träffat min vän från skogarna, fortfarande lätt vimmelkantig
- mitt rum är numera vitt (såsåsåsåsåså fint)

egentligen har jag inga ensamma barndomsminnen. inte från tiden innan allt det mörka. jag och min lillebror delar samma minnen. det finns inga minnen från tiden innan alfred kom, som om mitt liv började först när han anlände. jag var ett intensivt barn, framåt och tidig med mycket. som med att prata, och eftersom jag var duktig på det skötte jag det åt alfred också - pratade helt enkelt för honom. och han bara log med sin napp i munnen och bandyklubba i handen. 

vi brukade brottas, min bror och jag. strax efter att vi flyttat ut till billeberga började vi med det efter att våra föräldrar lagt ut en stor matta i vardagsrummet - perfekt att mäta krafter på. jag var överlägset starkare, men lät honom vinna varannan gång. och då log han det där stora leendet som fick hela rummet att lysa upp. sen brukade vi ligga där på mattan och läsa eller rita, prata eller bara ligga tysta. 

på somrarna krälade vi på marken med uppdrag att hitta smultron, på vintern gjorde vi de allra finaste snögubbarna i hela området (enligt vår egen åsikt). och trots att vi växte upp växte vi aldrig ifrån varandra. det är klart att ju äldre vi blev, desto mindre tid ägnade vi tillsammans då kompisar och skola tog största delen av tiden. men vi visste alltid att vad som än hände, hade vi varandra. har varandra. 

idag är alfred nästan ett huvud längre än mig, hans umgängeskrets är enorm och han är väldigt duktig i både skola och fotboll. där blir inte mycket tid över i hans fullspäckade schema, precis som där sällan är i mitt. men han kan fortfarande komma in med sin dator och lägga sig bredvid mig, visa mig en video eller bara ligga tyst bredvid. han kan fortfarande fråga om jag vill titta på film, skrika på mig om det är något avsnitt ur en serie vi har interna skämt från (vilka är en del då vi har samma ironiska, råa humor), ligga och prata om precis allt mellan himmel och jord, och det är till mig han anförtror sig när han behöver lätta på hjärtat. det spelar ingen roll var någonstans vi är i livet, hur långt ifrån platserna är från varandra - vi har alltid varandra. aldrig ensamma. 

lillebror.

kanske var det så att det inte gick att laga längre, att den sista biten inte bara gick sönder utan krossades. kanske hoppade mitt hjärta över ett par slag när den allra sista biten av det som var jag slutade finnas till. kanske dog jag där ett tag, då när hela jag var min ångest gestaltad. ett stort svart hål mitt i tillvaron bara. och när jag ser tillbaka var det nog jag själv som sköt ihjäl det där sista hela som fanns kvar. en undermedveten tillit till att jag skulle få något oskadat tillbaka som inte krävde mig på ångest och en stapplande tillvaro. ett sista uns av mod. 

jag är helare idag än vad jag varit sen de år då jag låg där på köksgolvet utan att hinna andas mellan tårarna. det som var min ångest är utbytt mot mod. kanske för att det var mod som mördade ångesten, ett rättvist skifte. jag är en hel cirkel utan att vara beroende av någon annans närhet för att känna det. jag går längs en väg där groparna går att hoppa över utan att skada sig, längs en väg där jag har sällskap. inte ensam längre, sådär som jag alltid var innan för att inte de andra skulle skada sig på den väg jag gick. 

jag är fortfarande en realist som inte ett äger ett uns av naivitet, fortfarande lätt fördomsfull och med ett stort kontrollbehov. men allt det vägs upp av den äkta glädje jag numera känner, det går att ju att leva med. det gör att jag kan utnyttja en rå ironi och ta avstånd från människor som inte är de jag vill ha i min närvaro, som drar ner på min nyvunna aptit på livet. 

jag vill fortfarande fly, sådär som jag alltid velat. men det känns inte lika bråttom längre. jag har all tid är världen. menar, trots att jag alltid känt mig 10 år äldre än vad jag är har bara gått sjutton år på jorden. jag hinner att inte dö nyfiken.

you're the kind of guy i want to fall in love with
that's why i don't
freakin' mindfuck

8 saker jag vill göra innan jag dör: 
- se världen, precis hela världen
- sitta i en kyrka där en gospelkör med sina fantastiska röster får mig att tvivla på min inställning till att Gud inte finns
- slänga mig utför en klippa och landa i klarblått vatten
- vara med och göra skillnad på liv och död för människorna nere i afrika
- kunna sitta i en stol och vara omringad av barn samt barnbarn och säga "på min tid.."
- vakna i armarna hos någon som bär mitt hjärta med stolthet 
- ha ett ställe med bara vita blommor som är vackert vildvuxna, en vit djungel
- känna att jag lever ut till fullo

8 saker om mig själv:
- har otroligt lätt för att läsa av människor vilket gör mig lite fördomsfull
- tittar alltid folk rakt in i ögonen och vet därför vilken ögonfärg alla har
- min stora last i livet är choklad, i alla former
- lättaste sättet för mig att komma till ro är att drunkna i musik, timmar kan flyga förbi där jag bara ligger och lyssnar
- är nog, tillsammans med min mamma och linn, harry potters största fan
- älskar känslan av att vara på väg någonstans
- när jag ska egoboosta mig själv framför spegeln är jag alltid osminkad och försöker hitta det fina i det naturliga
- har på senaste tiden känt mig sådär lätt och ljus som jag alltid velat vara

7 sätt att vinna mitt hjärta:
- att ha den där inre glöden som gör att det glittrar i ögonen
- enkelhet
- kunna bli driven med samt kunna driva med mig, helst där ironi har huvudroll
- att få mig att skratta och samtidigt kunna ge mig fjärilar i precis hela kroppen
- när det inte finns någon tvekan i sättet han håller om mig på bland andra människor
- mörka, täta ögonfransar och skrattrynkor
- när han får mig att känna mig som den enda i hela världen för honom

6 saker jag ofta tänker på:
- människors relationer till varandra
- hur jävla vackert musik kan binda ihop människor
- mina resor som ligger inte alltför långt in i framtiden
- sättet jag flyr på, min rastlöshet och ovilja att stå kvar
- låtar som fångat hela det jag är med sina texter
- hur rätt jag plötsligt lyckats hamna

4 människor som får mig lycklig:
- linn
- josefin
- mamma
- peter

tänkte mest, eftersom jag ändå är uppe och inte kommer kunna somna på ett tag.

2 sanningar

1. jag har alltid gillat att tänka på mig själv som batman. en maskbärare som arbetar i tysthet utan superkrafter. som har en annan identitet, är någon annan. egentligen är det nog mest att han inte har superkrafter som lockat mig, för mask och annan identitet har ju var och varannan superhjälte ändå. inga superkrafter men ändå den som folk förväntar sig stordåd från. dessutom har jag alltid tyckt batman är ett häftigt namn, och bilen är freakin' awsm (cool tjej).
2. jag är livrädd för att inte komma någonstans.

syns det? hur lätt i hela mitt sinne jag är?

there's something about the way you look tonight

kan vara så att jag för tillfället driver världens tråkigaste blogg. det är ju egentligen inte direkt synd, för även om bloggen blir lidande betyder det ju att jag mår bra. bättre än bra faktiskt. det är bara när jag är ett svart hål mina texter och tankar rör sig cirklar med varandra, på egentligen hemska sätt. dem gör inte det nu, har inte gjort på länge. kanske läker jag, långsamt men stadigt och det är ju inte helt fel. inte mindre trasig, utan mer hel.

Alla människor älskar friheten
och tycks sträva efter
att krossa den

- Voltaire

I put a spell on you because you're mine

jag är så lätt om hjärtat.
these times are good times

och ändå står tiden stilla, som om pulsen i öronen landade utan gå sönder mitt i högvarvet och som om varje del av kroppen hela tiden kände blodets väg. levande. inte längre krav på att fallen hos, att leka skyddsnät. plötsliga frågor som dyker upp och tar plats, stannar och väljer väg. är det såhär enkelt? det är så, precis där och då, det är meningen att det ska vara. vänner utan orimliga krav. och en insikt som slår rot mitt i nuet så fina människor lett mig till, en insikt bättre än alla de andra som hamnat bland mina överarbetade tankar: jag är värd mer än att vara ett jävla skyddsnät.

egentligen ville jag bara säga tack för jag aldrig behöver tvivla på om du finns där.

förr räknade jag kallt med förbättring - jag håller på att överträffa mig själv.

"har du ingen bok jag kan läsa nu när vi ligger ute i solen?" och jag fick en liten pocketbok innan hon schasade ut mig ur hennes rum med sin rosa keps envist nerkörd över ögonen. hon är rätt fin, min thilda. boken var en sammansättning av krönikor samt blogginlägg av den nog mest inspirerande människa som finns. allt hon skrev var så rätt. speciellt en beskrivning av henne själv var att hon var impulsiv och med hjärtat utanpå gick rätt in på rätta stället. 

jag har inte kunnat släppa den beskrivningen, har inte kunnat sätta fingret på vad det är med just den meningen som gör mig så brydd. men så insåg jag lite sådär stillsamt ljust i värsta hostattacken att jag är precis tvärtom. jag är en planerare med hjärtat inuti. allting i mitt liv planeras, varje ögonblick har en tanke och varje drag är anpassat för att kunna fungera med nästa. och jag lämnar mitt hjärta med dess känslor åt mig själv gömt där inuti. 

ändå försöker jag se mig ur ett annat perspektiv, titta tillbaka på stunder där jag hängett mig åt ögonblick utan att tänka eller planera. där jag lämnat hjärtat framme utan att behöva fundera på varför, för det i den stunden var rätt. och så istället för att tänka på människor som jag delat allt med dyker linn upp i tankarna. linn som är klumpig och rädd för varulvar. jag vet inte om det är för att hon är hela solen och jag vet inte om jag är impulsiv eller har hjärtat utanpå med henne - men jag planerar ingenting. inte vilka nästa meningar jag ska lämna, inte vilka rörelser eller blickar jag ska ge. det bara finns där ändå, precis som alla känslor. de bara är där. och egentligen var det inte alls tänkt att jag skulle skriva det här, men jag gjorde det ändå för det var hos henne de första minnena med ögonblick utan planering hamnade. hos linn. känner att jag låter som en läskig typ som är besatt av linn men det hamnade där, det var menat att skrivas så helt enkelt. 

har också insett att det är det som har attraherat mig hos alla de som till sist krossat mitt hjärta. speciellt erik. det är fruktansvärt skrämmande att komma till insikter som är så avgörande. jag attraheras av impulsivitet, kanske mest på grund av att jag är så kontrollerande. det driver mig till vansinne, krossar all min planering men framförallt tvingar det fram mina känslor. kanske är det då jag är som mest levande, som mest passionerad. när inget blir som jag tänkt mig ändå. 

så jag är amanda; ett planernade kontrollfreak som håller sina känslor i schack, men med osynliga drag av impulsivitet och ett begär efter detta.

newsflash:
- jag har hostat blod tre gånger de senaste 24 timmarna och är både äcklad samt rädd.
- tisdagen efter lovet går jag al natural för första gången sen femman och ska ordna håret till min egen färg.
- kommit fram till, som så månger gånger förr, att jag och min bästa vän uppe bland skogarna är menade för varandra. 
- finast just nu är ett live framträdande av adele där hon sjunger somebody like you rakt in i mitt hjärtas hemligaste del, där hon sjunger fram tårarna från förr och låser upp bedövningen runt de känslor jag förträngt.
- min bakterirädsla på offentliga platser har gått så långt att det blivit en så stor psykisk belastning där jag får ångest och kväljningar bara av att behöva hålla i stängerna i bussarna, utan att överdriva. försöker dock gå emot och bli modigast i mig själv genom att hålla i dem iallafall. 
- för några dagar sen insåg jag att det var längesen jag brast, längesen jag gick sönder. blev stolt över mig själv och min vilja. 
- min familj är finast i världen.

jag tänkte bidra med ett längre inlägg, lite som kompensation för min frånvaro här. det är nog mest rörigt. men så står det till, in my head. welcome. så tänkte göra det så enkelt som möjligt istället för att krångla till det med en av de där texterna som nog ingen mer än jag kan förklara.

det här med hur man är tillsammans med olika människor, hur man rättar sig efter olika personers beteende. hur man väljer att prata med dem, på vilket sätt man väljer ord och vilka gester man ska göra. det förundrar mig. vad det är hos vissa människor som gör att man plötsligt inte längre är medveten om vilka ord man väljer för man inte behöver fundera över om de kommer backa undan. när man bara sitter och säger precis det man har på hjärtat. jag gör nog nästan aldrig det, det är alltid något som jag håller tillbaka. något som jag väljer att kursivera och göra mer finstilt. men med vissa människor, vissa dagar så behövs inte det. 

fredags var en sån dag. vi hade slutat tidigare, så jag, mina två ljusa och min mörka valde att sätta i oss ett par välförtjänta kalorier på burger king. det hade varit en bra dag, en himla jättefin dag. och kvällen var laddad. så efteråt när vi bara satt och skrapade med sugrören i bottnen på flaskorna var det som om alla murar försvann. vi satt där och blev med ord nakna framför varandra. för där fanns inget att dölja, inget att döma. och trots att, som ni alla vet by now, jag inte är en sån som öppnar mig sådär bara inför folk så var jag nog den som pratade mest. det har aldrig hänt innan. en så snabb, stark och fruktansvärt varm vänskap. jag har den varma, starka och fruktansvärt varma vänskapen i alla mina närmsta nu, det är bara det att det tog längre tid. 

alla pratar om de här storartade ögonblicken som de finaste. jag skulle vilja säga att detta hör till ett av mina finaste. det var litet, trångt och inte så märkvärdigt. men det var vi. bara vi utan ord till vår nackdel för alla låg rätt. vi var rätt. precis där och då i dem timmarna så fanns det inga ord som var fel.

för jag blir ledsen när folk tar mina ord och låtsas dem vara sina. det gör ont i mig när jag inte ens kan få lov att ha kvar det som mitt eget. jag begär sällan saker från de i min omgivning, men ger ändå allt jag är. nästan åtminstone. givmild har dem sagt. jag gillade det, där låg någonting fint och naivt över det ordet. givmild. så, ta den jag är men ta inte mina ord. ta inte ifrån mig mitt eget, ta inte ifrån mig att få räkna stjärnor.