qsoldier

det kryper längs ryggraden och min mage skriker i uppror. en chans till och ändå blir det bevisat att jag ännu en gång borde lyssna till mina hjärncellers protester när de skriker på mig. vill så gärna tro att hjärtat ska visa vägen. jag måste släppa det här för gott nu, så att jag kan börja dansa mig fram i tillvaron. någonstans på vägen har jag nog gjort mig förjänt av det.