qsoldier

"har du ingen bok jag kan läsa nu när vi ligger ute i solen?" och jag fick en liten pocketbok innan hon schasade ut mig ur hennes rum med sin rosa keps envist nerkörd över ögonen. hon är rätt fin, min thilda. boken var en sammansättning av krönikor samt blogginlägg av den nog mest inspirerande människa som finns. allt hon skrev var så rätt. speciellt en beskrivning av henne själv var att hon var impulsiv och med hjärtat utanpå gick rätt in på rätta stället. 

jag har inte kunnat släppa den beskrivningen, har inte kunnat sätta fingret på vad det är med just den meningen som gör mig så brydd. men så insåg jag lite sådär stillsamt ljust i värsta hostattacken att jag är precis tvärtom. jag är en planerare med hjärtat inuti. allting i mitt liv planeras, varje ögonblick har en tanke och varje drag är anpassat för att kunna fungera med nästa. och jag lämnar mitt hjärta med dess känslor åt mig själv gömt där inuti. 

ändå försöker jag se mig ur ett annat perspektiv, titta tillbaka på stunder där jag hängett mig åt ögonblick utan att tänka eller planera. där jag lämnat hjärtat framme utan att behöva fundera på varför, för det i den stunden var rätt. och så istället för att tänka på människor som jag delat allt med dyker linn upp i tankarna. linn som är klumpig och rädd för varulvar. jag vet inte om det är för att hon är hela solen och jag vet inte om jag är impulsiv eller har hjärtat utanpå med henne - men jag planerar ingenting. inte vilka nästa meningar jag ska lämna, inte vilka rörelser eller blickar jag ska ge. det bara finns där ändå, precis som alla känslor. de bara är där. och egentligen var det inte alls tänkt att jag skulle skriva det här, men jag gjorde det ändå för det var hos henne de första minnena med ögonblick utan planering hamnade. hos linn. känner att jag låter som en läskig typ som är besatt av linn men det hamnade där, det var menat att skrivas så helt enkelt. 

har också insett att det är det som har attraherat mig hos alla de som till sist krossat mitt hjärta. speciellt erik. det är fruktansvärt skrämmande att komma till insikter som är så avgörande. jag attraheras av impulsivitet, kanske mest på grund av att jag är så kontrollerande. det driver mig till vansinne, krossar all min planering men framförallt tvingar det fram mina känslor. kanske är det då jag är som mest levande, som mest passionerad. när inget blir som jag tänkt mig ändå. 

så jag är amanda; ett planernade kontrollfreak som håller sina känslor i schack, men med osynliga drag av impulsivitet och ett begär efter detta.

newsflash:
- jag har hostat blod tre gånger de senaste 24 timmarna och är både äcklad samt rädd.
- tisdagen efter lovet går jag al natural för första gången sen femman och ska ordna håret till min egen färg.
- kommit fram till, som så månger gånger förr, att jag och min bästa vän uppe bland skogarna är menade för varandra. 
- finast just nu är ett live framträdande av adele där hon sjunger somebody like you rakt in i mitt hjärtas hemligaste del, där hon sjunger fram tårarna från förr och låser upp bedövningen runt de känslor jag förträngt.
- min bakterirädsla på offentliga platser har gått så långt att det blivit en så stor psykisk belastning där jag får ångest och kväljningar bara av att behöva hålla i stängerna i bussarna, utan att överdriva. försöker dock gå emot och bli modigast i mig själv genom att hålla i dem iallafall. 
- för några dagar sen insåg jag att det var längesen jag brast, längesen jag gick sönder. blev stolt över mig själv och min vilja. 
- min familj är finast i världen.

jag tänkte bidra med ett längre inlägg, lite som kompensation för min frånvaro här. det är nog mest rörigt. men så står det till, in my head. welcome. så tänkte göra det så enkelt som möjligt istället för att krångla till det med en av de där texterna som nog ingen mer än jag kan förklara.

det här med hur man är tillsammans med olika människor, hur man rättar sig efter olika personers beteende. hur man väljer att prata med dem, på vilket sätt man väljer ord och vilka gester man ska göra. det förundrar mig. vad det är hos vissa människor som gör att man plötsligt inte längre är medveten om vilka ord man väljer för man inte behöver fundera över om de kommer backa undan. när man bara sitter och säger precis det man har på hjärtat. jag gör nog nästan aldrig det, det är alltid något som jag håller tillbaka. något som jag väljer att kursivera och göra mer finstilt. men med vissa människor, vissa dagar så behövs inte det. 

fredags var en sån dag. vi hade slutat tidigare, så jag, mina två ljusa och min mörka valde att sätta i oss ett par välförtjänta kalorier på burger king. det hade varit en bra dag, en himla jättefin dag. och kvällen var laddad. så efteråt när vi bara satt och skrapade med sugrören i bottnen på flaskorna var det som om alla murar försvann. vi satt där och blev med ord nakna framför varandra. för där fanns inget att dölja, inget att döma. och trots att, som ni alla vet by now, jag inte är en sån som öppnar mig sådär bara inför folk så var jag nog den som pratade mest. det har aldrig hänt innan. en så snabb, stark och fruktansvärt varm vänskap. jag har den varma, starka och fruktansvärt varma vänskapen i alla mina närmsta nu, det är bara det att det tog längre tid. 

alla pratar om de här storartade ögonblicken som de finaste. jag skulle vilja säga att detta hör till ett av mina finaste. det var litet, trångt och inte så märkvärdigt. men det var vi. bara vi utan ord till vår nackdel för alla låg rätt. vi var rätt. precis där och då i dem timmarna så fanns det inga ord som var fel.

för jag blir ledsen när folk tar mina ord och låtsas dem vara sina. det gör ont i mig när jag inte ens kan få lov att ha kvar det som mitt eget. jag begär sällan saker från de i min omgivning, men ger ändå allt jag är. nästan åtminstone. givmild har dem sagt. jag gillade det, där låg någonting fint och naivt över det ordet. givmild. så, ta den jag är men ta inte mina ord. ta inte ifrån mig mitt eget, ta inte ifrån mig att få räkna stjärnor.

har insett att jag inte riktigt ordentligt presenterat en väldigt jätte viktig fin person i mitt liv. så, ja.. hi



josse
detta är en av världens absolut finaste människor. en född revolutionär som använder hela hjärtat i alla sina val, ibland utan att tänka efter. hennes motto är "äh, men vafan man lever bara en gång" och det är precis vad hon gör. lever. ofta utan ett rent samvete men aldrig utan att i slutändan kunna rycka på axlarna och le åt det. josse har vidriga vanor som innefattar mackor med äppelmos på och att nästan knaka sönder sina fingrar. hon skrattar så där bubbligt från magen och hennes ögon glittrar alltid av bus. 

tillsammans med josse är jag allt och inget samt de saker som hamnar där emellan. hon lockar alltid fram det bästa hos mig, drar fram leendet när det egentligen har försvunnit bland tårarna, lyssnar på mitt eviga velande utan ens antydan till att tröttna. det finns ingenting jag inte vågar berätta, för jag vet att vad som än bekänns kommer hon inte backa undan. därför är jag aldrig heller orolig för var hon står, där även hennes usla förmåga att ljuga är en stor faktor.. hehe. jag är ingen sån som älskar människor, och när jag gör det så är det på riktigt. starkt och viktigt. för josse är jag till bredden fylld med kärlek. 

fina vän. 
i'll stand by you