lost and found
"har du ingen bok jag kan läsa nu när vi ligger ute i solen?" och jag fick en liten pocketbok innan hon schasade ut mig ur hennes rum med sin rosa keps envist nerkörd över ögonen. hon är rätt fin, min thilda. boken var en sammansättning av krönikor samt blogginlägg av den nog mest inspirerande människa som finns. allt hon skrev var så rätt. speciellt en beskrivning av henne själv var att hon var impulsiv och med hjärtat utanpå gick rätt in på rätta stället.
jag har inte kunnat släppa den beskrivningen, har inte kunnat sätta fingret på vad det är med just den meningen som gör mig så brydd. men så insåg jag lite sådär stillsamt ljust i värsta hostattacken att jag är precis tvärtom. jag är en planerare med hjärtat inuti. allting i mitt liv planeras, varje ögonblick har en tanke och varje drag är anpassat för att kunna fungera med nästa. och jag lämnar mitt hjärta med dess känslor åt mig själv gömt där inuti.
ändå försöker jag se mig ur ett annat perspektiv, titta tillbaka på stunder där jag hängett mig åt ögonblick utan att tänka eller planera. där jag lämnat hjärtat framme utan att behöva fundera på varför, för det i den stunden var rätt. och så istället för att tänka på människor som jag delat allt med dyker linn upp i tankarna. linn som är klumpig och rädd för varulvar. jag vet inte om det är för att hon är hela solen och jag vet inte om jag är impulsiv eller har hjärtat utanpå med henne - men jag planerar ingenting. inte vilka nästa meningar jag ska lämna, inte vilka rörelser eller blickar jag ska ge. det bara finns där ändå, precis som alla känslor. de bara är där. och egentligen var det inte alls tänkt att jag skulle skriva det här, men jag gjorde det ändå för det var hos henne de första minnena med ögonblick utan planering hamnade. hos linn. känner att jag låter som en läskig typ som är besatt av linn men det hamnade där, det var menat att skrivas så helt enkelt.
har också insett att det är det som har attraherat mig hos alla de som till sist krossat mitt hjärta. speciellt erik. det är fruktansvärt skrämmande att komma till insikter som är så avgörande. jag attraheras av impulsivitet, kanske mest på grund av att jag är så kontrollerande. det driver mig till vansinne, krossar all min planering men framförallt tvingar det fram mina känslor. kanske är det då jag är som mest levande, som mest passionerad. när inget blir som jag tänkt mig ändå.
så jag är amanda; ett planernade kontrollfreak som håller sina känslor i schack, men med osynliga drag av impulsivitet och ett begär efter detta.
jag har inte kunnat släppa den beskrivningen, har inte kunnat sätta fingret på vad det är med just den meningen som gör mig så brydd. men så insåg jag lite sådär stillsamt ljust i värsta hostattacken att jag är precis tvärtom. jag är en planerare med hjärtat inuti. allting i mitt liv planeras, varje ögonblick har en tanke och varje drag är anpassat för att kunna fungera med nästa. och jag lämnar mitt hjärta med dess känslor åt mig själv gömt där inuti.
ändå försöker jag se mig ur ett annat perspektiv, titta tillbaka på stunder där jag hängett mig åt ögonblick utan att tänka eller planera. där jag lämnat hjärtat framme utan att behöva fundera på varför, för det i den stunden var rätt. och så istället för att tänka på människor som jag delat allt med dyker linn upp i tankarna. linn som är klumpig och rädd för varulvar. jag vet inte om det är för att hon är hela solen och jag vet inte om jag är impulsiv eller har hjärtat utanpå med henne - men jag planerar ingenting. inte vilka nästa meningar jag ska lämna, inte vilka rörelser eller blickar jag ska ge. det bara finns där ändå, precis som alla känslor. de bara är där. och egentligen var det inte alls tänkt att jag skulle skriva det här, men jag gjorde det ändå för det var hos henne de första minnena med ögonblick utan planering hamnade. hos linn. känner att jag låter som en läskig typ som är besatt av linn men det hamnade där, det var menat att skrivas så helt enkelt.
har också insett att det är det som har attraherat mig hos alla de som till sist krossat mitt hjärta. speciellt erik. det är fruktansvärt skrämmande att komma till insikter som är så avgörande. jag attraheras av impulsivitet, kanske mest på grund av att jag är så kontrollerande. det driver mig till vansinne, krossar all min planering men framförallt tvingar det fram mina känslor. kanske är det då jag är som mest levande, som mest passionerad. när inget blir som jag tänkt mig ändå.
så jag är amanda; ett planernade kontrollfreak som håller sina känslor i schack, men med osynliga drag av impulsivitet och ett begär efter detta.
Kommentarer
Trackback
