qsoldier

två par havsblå ögon som tittade in i mina grå, utan att finna ord till min beskrivning av mig själv i en gråskala. hur förklarar man för två oförstörda och underbart fina människor att man natten tidigare legat vaken tillsammans med ångesten, att illamåendet endast beror på trycket bakom bröstet som leker med min matlust och att viljan att bara vara ligger på botten utan tillsymelse till att komma upp till ytan igen? att jag idag blev gestaldad av min ångest? jag tänker inte smutsa ner dem med den delen av mig. det är mitt battlefield helt enkelt, en show med endast två aktörer. men den tar inte lika stor plats längre, nästan ingen alls förutom de dagar då jag inte orkar hålla muren uppe. det är så lite att det inte räknas och ändå finns det alltid där. amanda underline och hennes ångest kursiv storlek 3. 

men somnade med kinden mot mattan uppe vid tvn och låg där i tre timmar. och nu finns den inte kvar under bröstet längre. börjat undra ifall jag är manodepressiv (läs skämt). ville väl mest ha sagt att jag är okej nu, att jag känner mig nystark igen. alltid fint, klagar inte.

fred ut.