qsoldier

egentligen har jag inga ensamma barndomsminnen. inte från tiden innan allt det mörka. jag och min lillebror delar samma minnen. det finns inga minnen från tiden innan alfred kom, som om mitt liv började först när han anlände. jag var ett intensivt barn, framåt och tidig med mycket. som med att prata, och eftersom jag var duktig på det skötte jag det åt alfred också - pratade helt enkelt för honom. och han bara log med sin napp i munnen och bandyklubba i handen. 

vi brukade brottas, min bror och jag. strax efter att vi flyttat ut till billeberga började vi med det efter att våra föräldrar lagt ut en stor matta i vardagsrummet - perfekt att mäta krafter på. jag var överlägset starkare, men lät honom vinna varannan gång. och då log han det där stora leendet som fick hela rummet att lysa upp. sen brukade vi ligga där på mattan och läsa eller rita, prata eller bara ligga tysta. 

på somrarna krälade vi på marken med uppdrag att hitta smultron, på vintern gjorde vi de allra finaste snögubbarna i hela området (enligt vår egen åsikt). och trots att vi växte upp växte vi aldrig ifrån varandra. det är klart att ju äldre vi blev, desto mindre tid ägnade vi tillsammans då kompisar och skola tog största delen av tiden. men vi visste alltid att vad som än hände, hade vi varandra. har varandra. 

idag är alfred nästan ett huvud längre än mig, hans umgängeskrets är enorm och han är väldigt duktig i både skola och fotboll. där blir inte mycket tid över i hans fullspäckade schema, precis som där sällan är i mitt. men han kan fortfarande komma in med sin dator och lägga sig bredvid mig, visa mig en video eller bara ligga tyst bredvid. han kan fortfarande fråga om jag vill titta på film, skrika på mig om det är något avsnitt ur en serie vi har interna skämt från (vilka är en del då vi har samma ironiska, råa humor), ligga och prata om precis allt mellan himmel och jord, och det är till mig han anförtror sig när han behöver lätta på hjärtat. det spelar ingen roll var någonstans vi är i livet, hur långt ifrån platserna är från varandra - vi har alltid varandra. aldrig ensamma. 

lillebror.

kanske var det så att det inte gick att laga längre, att den sista biten inte bara gick sönder utan krossades. kanske hoppade mitt hjärta över ett par slag när den allra sista biten av det som var jag slutade finnas till. kanske dog jag där ett tag, då när hela jag var min ångest gestaltad. ett stort svart hål mitt i tillvaron bara. och när jag ser tillbaka var det nog jag själv som sköt ihjäl det där sista hela som fanns kvar. en undermedveten tillit till att jag skulle få något oskadat tillbaka som inte krävde mig på ångest och en stapplande tillvaro. ett sista uns av mod. 

jag är helare idag än vad jag varit sen de år då jag låg där på köksgolvet utan att hinna andas mellan tårarna. det som var min ångest är utbytt mot mod. kanske för att det var mod som mördade ångesten, ett rättvist skifte. jag är en hel cirkel utan att vara beroende av någon annans närhet för att känna det. jag går längs en väg där groparna går att hoppa över utan att skada sig, längs en väg där jag har sällskap. inte ensam längre, sådär som jag alltid var innan för att inte de andra skulle skada sig på den väg jag gick. 

jag är fortfarande en realist som inte ett äger ett uns av naivitet, fortfarande lätt fördomsfull och med ett stort kontrollbehov. men allt det vägs upp av den äkta glädje jag numera känner, det går att ju att leva med. det gör att jag kan utnyttja en rå ironi och ta avstånd från människor som inte är de jag vill ha i min närvaro, som drar ner på min nyvunna aptit på livet. 

jag vill fortfarande fly, sådär som jag alltid velat. men det känns inte lika bråttom längre. jag har all tid är världen. menar, trots att jag alltid känt mig 10 år äldre än vad jag är har bara gått sjutton år på jorden. jag hinner att inte dö nyfiken.