qsoldier

kanske var det så att det inte gick att laga längre, att den sista biten inte bara gick sönder utan krossades. kanske hoppade mitt hjärta över ett par slag när den allra sista biten av det som var jag slutade finnas till. kanske dog jag där ett tag, då när hela jag var min ångest gestaltad. ett stort svart hål mitt i tillvaron bara. och när jag ser tillbaka var det nog jag själv som sköt ihjäl det där sista hela som fanns kvar. en undermedveten tillit till att jag skulle få något oskadat tillbaka som inte krävde mig på ångest och en stapplande tillvaro. ett sista uns av mod. 

jag är helare idag än vad jag varit sen de år då jag låg där på köksgolvet utan att hinna andas mellan tårarna. det som var min ångest är utbytt mot mod. kanske för att det var mod som mördade ångesten, ett rättvist skifte. jag är en hel cirkel utan att vara beroende av någon annans närhet för att känna det. jag går längs en väg där groparna går att hoppa över utan att skada sig, längs en väg där jag har sällskap. inte ensam längre, sådär som jag alltid var innan för att inte de andra skulle skada sig på den väg jag gick. 

jag är fortfarande en realist som inte ett äger ett uns av naivitet, fortfarande lätt fördomsfull och med ett stort kontrollbehov. men allt det vägs upp av den äkta glädje jag numera känner, det går att ju att leva med. det gör att jag kan utnyttja en rå ironi och ta avstånd från människor som inte är de jag vill ha i min närvaro, som drar ner på min nyvunna aptit på livet. 

jag vill fortfarande fly, sådär som jag alltid velat. men det känns inte lika bråttom längre. jag har all tid är världen. menar, trots att jag alltid känt mig 10 år äldre än vad jag är har bara gått sjutton år på jorden. jag hinner att inte dö nyfiken.