qsoldier

där står han. välbekant och med öppna armar, inbjuder mig till att få luta mig mot hans bröst och få mina tankar blandade i dimman från föregående dagar, föregående år. paralyserad av maktkampen mellan min skräck och min vilja att stå på egna ben gör mina händer darriga, så darriga att den iskalla nyckeln tappas i golvet. smällen väcker mitt sinne som börjat ge efter för skräcken och ser först nu gallret han står bakom. hans annars så vackra gyllene hår ser smutsigt och grånat ut, ögonen glittrar elakt och munnen vrider sig hånfullt i det bleka ansiktet. var han någonsin vacker? jag backar, anar en varm bris i nacken och hör välbekanta vackra röster teckna sig långt borta. jag vet, att vägen dit är lång att gå, men aldrig förr har det varit mindre avlägset. jag vänder buren som håller min ångest fånge ryggen och börjar gå mot den krokiga väg jag vet är den rätta att gå. jag hör honom skrika i vrede och ler åt hans tomma hot. en varm hand stryker lätt min och jag möter en välbekant blick. gamla vän, så längesen det var vi gick mot samma håll. men du, inre styrka, du bara ler och visar att det är dags att gå. ditt sällskap på vägen uppskattas. för att på första gången på länge, är jag på väg framåt.