highway of flashbacks
deras ryggar var vända från mig. ihopkrokade armar, tätt tätt ihop. mitt hjärta låg längst ner i skorna, trampad på. ansiktet blossade hett efter deras blickar när jag försökt närma mig: "du är inte välkommen, du får inte vara med". jag stod där, två steg bakom med ansiktet riktat mot marken och tårarna som förrädiskt brände bakom ögonlocken. ingen tog någon notis om mig, osynlig för resten av de människor som jag kom att dela sju år av mitt liv med. men tårarna stannade lydigt kvar där under, tills jag kom hem. sen smekte de mina kinder mjuka hela kvällen och jag skrek för första gången på min mamma när hon ringt min lärare. skrek, kastade mina känslor mot min älskade mamma som bara ville rädda vad vi båda visste skulle bli mitt fall.
dagen efter satt de där. utanför klassrummet tillsammans med vår lärare. de sa pliktskyldigt förlåt, men i deras ögon fanns bara förakt och jag visste plötsligt att det alltid skulle vara såhär. jag och dem. jag var nio är när ensamheten blev min bästa vän, när jag för första gången träffade ångesten och när jag började ifrågasätta livet. jag var nio år gammal när jag slutade vara barn.
dagen efter satt de där. utanför klassrummet tillsammans med vår lärare. de sa pliktskyldigt förlåt, men i deras ögon fanns bara förakt och jag visste plötsligt att det alltid skulle vara såhär. jag och dem. jag var nio är när ensamheten blev min bästa vän, när jag för första gången träffade ångesten och när jag började ifrågasätta livet. jag var nio år gammal när jag slutade vara barn.
Kommentarer
Trackback
