qsoldier

jag trodde först att det berodde på att tröttheten sänkt mina murar, men när jag kom hem och lyssnade på låten som fått mina ögon att tåras, hela mig att bli träffad och rörd - nå mitt innersta, när jag hörde den i bilen på väg hem och ännu en gång få en varm känsla i magen insåg jag att det antagligen var en av de få låtar som når mig på ett så djuot plan. den här och laugh 'n' a ½. jag vet inte varför, jag är konstig. random som linn skrattade fram idag när jag nynnade på damöbs introlåt.
det är en sån låt som man hört, men glömt. ska aldrig mer glömma.
jag antar att jag är en sån som faller för de äldre, mer äkta låtarna. 

pansarskölden runt det ärriga och söndriga inuti, också kallat själ, brinner varmt i bröstet. som efter ett slag där ovissheten om kriget har nått sitt slut råder. mina soldater till känslor har kommit undan mer eller mindre lindrigt - de har blivit skrämmande duktiga på det soldater anses vara skickliga på; eliminera fienden. de har slagit upp läger kring vägarna runt hjärtat, ovilliga att släppa in de som inte har där att göra. skänker mitt egentligen fega väsen mod och gör att min blick inte viker först, bara först någon som förtjänat min kalla gråa blick blir hånledd mot. 

ändå har jag människor som kommit under min pansarsköld, blivit bästisar med soldaterna och smekt mitt hjärta mjukt igen när det varit på väg att gå sönder. det är människor som är där för att stanna. 

mitt namn är amanda. 
det här är jag och mina soldater i krig.