qsoldier

fina lilla pappa som stod där med sina varma ögon och plötsligt sa "med ditt ansikte och längden på ditt hår så skulle du vara jättefin i ljust hår." en osynlig vadslagning. skrev till min frisör som bestämde att jag skulle komma in nästa vecka så hon kunde kika på mitt hår, ifall det skulle orka mer påfrestningar då de fortfarande är skadat från den brutala misshandling jag utsatte det för i somras. jag är kluven. jag älskar brunetter, älskar mörkt hår. samtidigt är det så himla fint med lite ljusare hår också. ska rådgöra med frisören, med min stylist (läs jackie) och en hel del med mig själv och mina jag. jag som inte skulle bli ljus någon mer gång. känn min svordom här. åh. ÅÅÅÅH. 

"men amanda, det är bara hår?!?!!" eh ja, men det är i mitt hår största delen av min självkänsla sitter. tusan bubblars. jag blir så trött på mig själv. kluven i allt. suck, big time.

ÅH, titta kompisar - GNÄLLEINLÄGG. förlåt. det är min vecka i månaden om jag får lov att bortförklara mig, hehe.. fast jag behövde nog skriva ner det. attans gubbar. har en känsla av att detta kommer bli ett återkommande ämne, fast inte gnälligt som detta. på heders!

annars har faktiskt min lördagskväll varit väldigt givande! klick, blinksmiley

jag är så dålig på att uppdatera. men detta är ju lite som en slags öppen dialog med mig själv som andra kan se och jag och mina jag har på senaste tiden inte fört några samtal jag velat dela med mig av. inte för att jag skäms eller är rädd, snarare för att de är tråkiga och lätt ytliga. tänkte väl mest bara ge ifrån mig livstecken. återkommer så fort jag känner behov att låta det glöda under fingrerna. vilket jag alltid återkommer till. stay tuned!

"tycker du det här är snyggt?" min lillebror snurrar ett varv och visar upp sig i en ny stickad tröja. jag nickar och ger honom ett snett leende som svar, ber honom dra ner kragen och får till ett av hans breda flin till svar. ett alfredflin. han smiter snabbt in på toaletten och, vad jag antar, beundrar sin spegelbild. när han kommer ut tittar han lite under lugg på mig innan han han ber mig att inte kalla honom bög, men ifall jag skulle kunna tänka mig att platta hans hår. vilket jag vill, och gör. under tiden jag drar hans nu rätt mörka hår rakt sitter han och sjunger de allra snuskigaste låtar han kan, samtidigt som han varvar med de snuskigaste skämten han kan. när jag e klar beundrar han sin spegelbild och konstaterar han är "skitsnygg" med en hand genom håret som ruffsar till det. innan han går påpekar han hur liten jag nu är jämfört med honom och att han senare ska visa mig en video som är "så jävla kul att man dör". 

det kändes viktigt att skriva detta. viktigt att påminna mig själv om hur bra min bror är. 

två par havsblå ögon som tittade in i mina grå, utan att finna ord till min beskrivning av mig själv i en gråskala. hur förklarar man för två oförstörda och underbart fina människor att man natten tidigare legat vaken tillsammans med ångesten, att illamåendet endast beror på trycket bakom bröstet som leker med min matlust och att viljan att bara vara ligger på botten utan tillsymelse till att komma upp till ytan igen? att jag idag blev gestaldad av min ångest? jag tänker inte smutsa ner dem med den delen av mig. det är mitt battlefield helt enkelt, en show med endast två aktörer. men den tar inte lika stor plats längre, nästan ingen alls förutom de dagar då jag inte orkar hålla muren uppe. det är så lite att det inte räknas och ändå finns det alltid där. amanda underline och hennes ångest kursiv storlek 3. 

men somnade med kinden mot mattan uppe vid tvn och låg där i tre timmar. och nu finns den inte kvar under bröstet längre. börjat undra ifall jag är manodepressiv (läs skämt). ville väl mest ha sagt att jag är okej nu, att jag känner mig nystark igen. alltid fint, klagar inte.

fred ut.

jag vill vandalisera människan inuti de speglar där de grå, de färglösa ögon hatiskt stirrar in i min trasiga insida. allt annat än den lätta, sorglösa, ljusa och enkla person mitt tio-åriga jag alltid föreställde sig när jag tröstade mig med "det blir bättre sen". jag blev mörk. mörk, djup, svår och trasig. det gick sönder innan jag hann ta till mod att sluta gå emot mig själv. ofrivilligt kastar jag skuggor över mitt ansikte så inte någon mer än mitt hjärtas pusselbit kan se förbi det sprudlande jag gömmer mig bakom. ständigt återkommande till min styrka, till den värme de tror jag utstrålar. jag är trött på att vara stark, trött på att vara ett objekt som får andra att stråla. jag vill vara ljus, lätt och sorglös. min naivitet fattas mig, jag önskar den tillbaka. 

men jag var för ung när jag gick sönder.

"Whisper in the yard and turn the trees all into toys
Lay there on the ground, and turn the dirt into your joy
From what I see and what I know, it's all been boring lately
So I suggest we trade a question mark in for a maybe
Time your riddles right, and make a point that has no sense
Make sure that you're smiling, and the money's been well spent
Innocence and ignorance, it all goes hand in hand
I'm not sure that I'm right, but I hope you'll understand
I hope that you're still searching for the start that has no end
And all the plastic people have now become your friends
Before you start to drift and your soul begins to scream
I just wanted to tell you that you're listening to a dream"
- Shinedown

love 'em. 

milstolpar i mitt liv

8 år
stod som ensam i en klass där det inte fanns några fel. för fel skulle där inte finnas, och därför slutade också jag finnas. gick varje dag med en stor klump i magen som senare skulle utvecklas till min idag välbekanta ångest. jag började räkna stjärnor och tyckte till skillnad från de andra tjejerna inte det var kul att låta mycket och leka på området. udda, annorlunda.

9 år
min klump i magen var plötsligt tyngre än hela världen och jag låg på köksgolvet varje kväll med silkeslena tårar som rann längs kinderna. tappade tron på människor, gick in i mig själv och ett mörker så kompakt att där inte fanns plats för att synas. äcklad av allt jag var slutade jag drömma och tappade bort min naivitet i den realist jag tvingade mig själv att bli. 

11 år
jackie snubblade in i mitt liv. med sitt solskensleende och mörka ögon delade hon med sig av allt hon var, och lät mig vara en del av det. hon var där. hon är där fortfarande. än idag tror jag inte hon förstår vilken vändning hon gav mitt liv, hur varmt hon ligger i mitt hjärta. mitt solsken.

13 år
mötte mitt hjärtas bortsprungna del. mötte thilda.

15 år
jag blev kär. obotligt, sårbart och fantastiskt kär. 

och nu är jag här. 17 år och med livsinstinkter jag önskade jag sluppit ha. men mina erfarenheter är mina fördelar. min styrka.

jag saknar linnsan. fast det får man inte kalla henne men nu gör jag det ändå. för jag saknar henne. men nu, idag, inatt, SNART är hon hemma igen. det är fint, nog finast mhm. för även om jag egentligen haft en jätte bra vecka med alla jättehimlafinaste flickorna i klassen så är det lite naket och väldigt tomt utan mitt lin. lite fint med kärlek såhär en onsdagskväll, mest för att jag är så dålig på det annars. bra då att man kan fuska lite här, busig gubbe. kan ju ha det lite satsigt här och slänga upp massa fina bilder. för detta go vänner, är pure love.

egentligen var det nog jackie som visade mitt hjärta vägen när det kom till musik. när vi gick i sjätteklass låg vi varje dag i hennes säng och lyssnade på three days grace. nog diskuterade vi lite om livet, om vardagliga ting så som kläder och mat men mest så lyssnade vi. det var fint, så himla fint. så egentligen skulle man kunna säga att three days grace och jackie är min startpunkt från musik. det har växt från det, i olika grenar. världens finaste träd. 


och världens finaste jackie

designen är, inte som jag vill ha den. en klar förbättring från tidigare but still.. börjat fundera på att byta till devote, nog kanske dags efter åratal av blogg.se som ändå inte funkar som det ska. 

min header är flummig. lite sådär som jag nog mest känner nu. utan någon riktig struktur och kvar vid tankarna som skapas av världens finaste musik mhm. så egentligen är det nog mest som det brukar, trots att jag snart hostat upp lungorna och att jag börjat leta efter mitt annars välbekanta driv. det har varit borta ett tag, saker och ting har inte riktigt haft samma värde som förut. men nu ska det finnas där, annars får jag låtsas till mig det. mitt driv. så kanske det finns där sen ändå. 

himmelen vad kluddigt det blev. fast det är jag ju. kluddig. 


fred ut vänner